När de första fallen av covid-19 fick rubriker för ett och ett halvt år sedan hade få föreställt sig vilken magnitud pandemin skulle få och dess katastrofala konsekvenser. En hälsokris förvandlades snabbt till en försörjnings- och matkris. Miljontals människor förlorade arbete och inkomstkällor, särskilt i den informella sektorn. Med inga eller otillräckliga sociala skyddssystem har antalet hungrande ökat med upp till 161 miljoner på drygt ett år.
Årets State of the Right to Food and Nutrition Report (SOFI 2021) fokuserar på rätten till mat och näring i samband med covid-19-pandemin. Den granskar de åtgärder regeringar har vidtagit för att begränsa spridningen av viruset och vilka effekter dessa har haft på olika befolkningsgrupper. Den delar också insikter om hur samhällen och civilsamhällsgrupper över hela världen har organiserat sig för att konfrontera krisen och stödja de behövande. Texten du läser är en översättning av rapportens sammanfattning. Du kan ladda ner hela rapporten på engelska, spanska eller franska hos FIAN International.
Rapporten visar påfallande lika mönster i olika regioner. Men den understryker också att effekterna långt ifrån är samma för alla. Pandemin och åtgärderna för att bekämpa den drabbade alltid marginaliserade och missgynnade grupper hårdast. I många fall vidtogs inga försiktighetsåtgärder eller relevanta undantag för att värna dessa gruppers rättigheter och skydda dem mot effekterna av restriktiva åtgärder. I de flesta länder har sociala skyddsprogram misslyckats både med att skydda dem som har störst behov och med att få dem på fötter igen.
Pandemin har exponerat den strukturella diskriminering, de ojämlikhet och de exkluderingar som ligger till grund för våra samhällen och gör människor sårbara för hunger och undernäring. Den har också satt fokus på livsmedels- och jordbruksarbetares, särskilt migrantarbetares otrygga och farliga arbetsförhållanden och hur liten tillgång de har till grundläggande välfärd. Den har dessutom belyst situationen för urfolk och andra landsbygdssamhällen, som efter att ha berövats mark och tillgång till naturresurser, har liten motståndskraft för att möta pandemin och dess påföljande livsmedelskris.
Den i pandemin kolossalt mycket mer betungande arbetet med vård och omsorg drabbade främst kvinnor som i sin tur löper större risk att förlora sina jobb. Kvinnors stress har också ökat eftersom de ofta är ansvariga för att sätta mat på bordet. Dessutom har problem med våld i hemmet eskalerat. Barn som lever i fattigdom förlorat möjligheten till skolmåltider eller fått mindre måltider. I vissa fall har barn tvingats ta farliga arbeten för att hjälpa sina familjer att klara sig.
Rapporten belyser också hur regeringar har använt pandemin för att (ytterligare) militarisera samhällen och driva igenom skadliga lagar, policyer och projekt. Där har pandemin blivit en perfekt förevändning för att tysta protester, förtrycka samhällen och kriminalisera människorättsförsvarare. Å ena sidan visar rapporten på de lager av utsatthet som det globala industriella livsmedelssystemet har skapat, och å andra sidan motståndskraften i kristider hos lokala livsmedelssystem och småskaliga livsmedelsproducenter.
Det industriella livsmedelssystemet ökar inte bara risken för zoonotiska sjukdomar som covid-19, det ökar också risken för allvarlig infektion, till exempel genom ultraprocessade livsmedel och bekämpningsmedel. Att det är beroende av långa leveranskedjor och kommersiella jordbruksinsatser har dessutom gjort dem som är beroende av systemet sårbara för störningar i den globala handeln och fluktuerande priser. Lokala matssystem baserade på småskalig produktion och agroekologi som har hittat innovativa sätt att möta krisen har däremot visat sig mycket motståndskraftiga. Intresset för agroekologi, samhällsstött jordbruk och stads- / samhällsträdgårdar har ökat, och nya broar har byggts mellan landsbygd och städer.
Detta trots att många regeringar, särskilt inledningsvis, har prioriterat företagens livsmedelssystem mot småskaliga livsmedelsproducenter i sina svar på pandemin. Till exempel stängdes informella marknader medan stormarknaderna fick förbli öppna, utegångsförbud störde småskaliga fiskares arbetsrutiner, bönder, särskilt kvinnor skars av från sin mark, gränser som stängdes hindrade herdar att nå betesmarker.
Solidariteten och organisationen i samhällen för att möta krisen och stödja de behövande har varit enorm. Småskaliga livsmedelsproducenter över hela världen har organiserat sig för att skänka och utbyta produkter. Kvinnor på landsbygden har delat med sig av kunskap och tillgång till medicinalväxter. Olika grupper har organiserat delade matförråd och soppkök medan olika initiativ för att stödja lokalt jordbruk har breddats för att inkludera dem med mindre resurser.
I förlängningen är det viktigt att vi drar lärdomar av pandemin och responsen på den. Vi får inte glömma tidigare erfarenheter av hunger och undernäring samt att det faktiskt har ökat i åratal. Konstruktionen av en ”ny morgondag” måste därför gå längre än att ”fixa saker” för att ta itu med det strukturella diskriminering, ojämlikheter och exkludering som gjorde att krisen utvecklades på ett så dramatiskt och ojämlikt sätt.
