Trots att de mänskliga rättigheterna är universella, tolkar många stater sina människorättsliga skyldigheter som att de endast är applicerbara inom statens egna gränser. Detta försök att territoriellt begränsa sina skyldigheter har lett till juridiska luckor i skyddet av de mänskliga rättigheterna. Dessa juridiska luckor har blivit allt mer allvarliga de senaste decennierna i takt med den skenande globaliseringen.
Dessa luckor orsakar bristande implementering av skyldigheter att skydda och uppfylla ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter utanför den egna statens gränser och bristande reglering och ansvar gällande mänskliga rättigheter för transnationella företag och mellanstatliga organisationer, i synnerhet internationella finansinstitut. Detta leder också till att mänskliga rättigheter inte appliceras i investerings- och handelsavtal.
Principerna tydliggör staters extraterritoriella skyldigheter
Under en konferens vid Maastricht Universitet i september 2011 författade en grupp internationella juridiska experter Maastrichtprinciperna om staters extraterritoriella skyldigheter (eller extraterritorial obligations, ETO) gällande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Principerna gör inte anspråk på etablera nya mänskliga rättigheter, utan tydliggör endast de extraterritoriella skyldigheter som redan finns inskrivna i internationell lag.
Enligt Maastrichtprinicperna har en stat extraterritoriella skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om:
- de utövar befogenheter eller effektiv kontroll över ett territorium eller människor, oavsett om detta sker i enlighet med internationell lag eller ej;
- deras handlingar eller underlåtenhet har en förutsebar påverkan på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter utomlands
- de, ensamma eller gemensamt med andra, är i en position där de kan utöva avgörande inflytande, eller vidta åtgärder för att extraterritoriellt förverkliga ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i enighet med internationell lag.
Den länk som saknas
Extraterritoriella skyldigheter är den länk som saknas i det universella skyddet av de mänskliga rättigheterna. Utan extraterritoriella skyldigheter kan de mänskliga rättigheterna inte fylla rollen som legal bas för att reglera globaliseringen och garantera universellt skydd för alla människor och grupper.
Med extraterritoriella skyldigheter kommer möjligheterna att reglera transnationella företag, hålla mellanstatliga organisationer ansvariga för deras inverkan på mänskliga rättigheter, och motverka förstörandet av ekosystem och klimatet.
Läs mer:
Maastrichtprinciperna (PDF, engelska)
Kommentar till Maastrichtprinciperna (PDF, engelska)