Allt färre äger allt mer av världens odlingsbara mark. Pensionsfonder, regeringar och multinationella bolag är några av dem som investerar i mark – på bekostnad av småbrukare och urfolk.
Efter finanskrisen 2008 började jordbruksmark på allvar ses som en attraktiv och stabil investering. När stater eller privata investerare tar över stora områden av odlingsbar mark kallas det landgrabbing. Det kan också handla om andra naturresurser. Prishöjningar på livsmedel och energi är viktiga faktorer bakom den ökade efterfrågan på odlingsbar mark, vilket lett till att antalet fall av landgrabbing har ökat. Investerarna köper upp eller arrenderar mark över en längre period, vanligtvis mellan 30 och 99 år. Den används framförallt till skogsbruk, gruvdrift eller produktion av livsmedel och biobränslen. Det är svårt att veta exakt hur stora markarealer det handlar om på grund av otillräcklig insyn och en ovilja från stater och företag att visa hur mycket mark de har förvärvat.
De flesta fall av landgrabbing förekommer i Afrika söder om Sahara, eller i länder som redan har en osäker livsmedelsförsörjning i andra delar av världen. De utländska investerarna hävdar att de skapar arbetstillfällen och bidrar till att utveckla de fattigare ländernas jordbruk och därmed deras livsmedelsförsörjning. Tvärtom drabbas lokalbefolkningens försörjning eftersom de riskerar att förlora tillgången och kontrollen över sin mark och därmed sin inkomstkälla. Detta utan lämplig ersättning eller arbete. Tillgång till mark i dessa länder finns inte alltid dokumenterat eller reglerat juridiskt, utan bygger på informella traditioner och sedvanor, vilket ökar risken för markkonflikter och för småbrukare att förlora sin mark.
Ett globalt problem
EUs gemensamma jordbrukspolitik och andra regelverk gör att även småbrukare i Europa förlorar sin jordbruksmark och skog till förmån för storskaliga jordbruk och utländska investerare. Landgrabbing innebär inte bara det fysiska rofferiet av resurser. Det handlar även om att ta kontrollen över avgörande beslutsfattande processer kring hur, av vem och för vilket syfte naturresurser bör användas. Många av dagens landgrabbingfall är legala, men för den skull inte legitima. Centralt i detta är hur mäktiga aktörer inom till exempel jordbruksindustrin får ökat inflytande över tolkningar, eller rena omskrivningar, av regelverk och lagar för att kontrollera resurser.
Vilka drabbas?
Kvinnor är särskilt utsatta då det är de som huvudsakligen brukar marken och eftersom de ofta inte har samma rättigheter till mark som män. Urfolk är också sårbara för landgrabbing eftersom deras tillgång till mark många gånger redan är osäker. Utöver att landgrabbing hotar och påverkar människors försörjningsmöjligheter kan också den verksamhet som etableras i området i form av till exempel monokulturer eller gruvnäring leda till ökade föroreningar, brist på vatten, förlorad tillgång till betesmarker och utarmade jordar.
Brott mot mänskliga rättigheter
Praktiskt taget alla länder i världen har genom FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-konventionen) från 1966, åtagit sig att skydda och respektera sina invånares rätt till värdig försörjning. Landgrabbing hotar människors rätt till mat och vatten och underminerar deras förmåga att försörja sig vilket är ett tydligt brott mot ESK-konventionen.
Vad görs för att stoppa landgrabbing?
Den politiska debatten internationellt handlar för det mesta inte om hur landgrabbing ska stoppas, utan hur man kan få det att fungera. FIAN anser att landgrabbing är markaffärer som bryter mot småbrukares och urfolks mänskliga rättigheter. För att rättigheterna ska respekteras krävs inte bara att landgrabbing stoppas utan att människor måste återfå kontroll över de naturresurser vi är beroende av. Ett viktigt verktyg för att nå denna förändring är riktlinjerna för ansvarsfullt förvaltande av mark, skog och fiske.
Vi måste också stödja småskaliga jordbrukare och producenter eftersom deras verksamhet är nödvändig för hållbar utveckling och en global rättvisa. Just nu håller FN på att ta fram en deklaration för småbrukares och landsbygdsarbetares rättigheter. Syftet är att få till en lagstiftning som skyddar deras intressen. FIAN arbetar aktivt med att stötta den processen.
Dagens snedvridna matsystem driver på landgrabbing, klimatförändringar, hunger och undernäring.