Från det att den indiska staten började särskilja bondesjälvmord från övriga självmord 1995 har ca 300 000 bönder begått självmord i Indien. Även om antalet sjunkit något under de senaste åren är siffrorna fortsatt höga. I Indien begår en bonde självmord var 30:e minut.
Dessa dramatiska siffror är ett resultat av en djup kris i den indiska jordbrukssektorn. Den indiska regeringen har hittills visat sig oförmögna och ovilliga att hantera situationen.
Den rådande situationen för landets bönder har många och komplexa orsaker. Det handlar om en landsbygd som alltid varit nedprioriterad och eftersatt. Majoriteten lever nära eller under fattigdomsgränsen. Tillgången till utbildning och hälsovård är otillräcklig och bristfällig. Det finns inte en tillräckligt välfungerande infrastruktur så som vägar, tillgång till rent vatten, avloppssystem eller elektricitet. Bönderna saknar ofta de resurser som krävs för att driva ett välfungerande jordbruk. Den odlingsbara marken i landet är ojämnt fördelad, majoriteten äger fortfarande ingen egen mark alls och de som äger mark har för få hektar för att kunna försörja familjen. Marken kontrolleras av några få storbönder och andra så kallade ” land lords” som arrenderar ut mark till höga priser.
Ofta lyfts också de policys den indiska regeringen började tillämpa för snart mer än 20 år sedan upp som en av anledningarna till varför det idag ser ut som det gör. På 90-talet införde den indiska regeringen med stöd av IMF (Internationella valuta fonden) och Världsbanken en rad handelsliberaliseringar. Ekonomin strukturerades om, genomgripande privatiseringar genomfördes och ekonomin anpassades till att fokusera på internationella marknader och export. Landet öppnades upp för global handel och transnationella företag. Så även jordbrukssektorn. Indien hade under de kommande decennierna en hög tillväxttakt. Men den ekonomiska utvecklingen som Indien genomgått har varit ojämnt fördelad och inte gynnat majoriteten av den indiska befolkningen. Jordbrukssektorn genomgick stora förändringar och de indiska bönderna tvingades konkurrera på internationella marknader samtidigt som de förlorade många av de statliga bidrag och förmåner som stöttat dom i årtionden.
Svaret på den agrara kris som infann sig var att uppmana bönderna att byta ut de grödor det odlat tidigare, och istället fokusera på grödor för export, så kallade ”cash crops”. Nationella och transnationella företag vann snabbt mark och började marknadsföra vissa fröer och grödor ägda av dom själva och GMO (Genmodifierade) grödor började användas av en allt större andel bönder. Dessa certifierade utsäden marknadsfördes med löftet om hög avkastning och stora skördar. Men i realiteten innebar det efter bara några få skördar att kostnaderna för de gödnings- och bekämpningsmedel ökade i takt med att jordarna utarmades för majoriteten av användarna. Bönderna skuldsattes allt mer.
The life of a farmer is a life in constant debt
– Florence Pidikala
Självmorden sker över hela landet, men det är i de centrala till nordöstra delarna som statistiken är som värst. Undersökningar har hittills pekat på att det är bland små till medelstora bönder som självmorden är vanligast. Som bakomliggande orsak uppger majoriteten djup skuldsättning som främsta anledning. De flesta bönder som begår självmord brukar utarrenderad mark, och för att ha råd med de insatser som krävs för att bruka jorden, så som fröer, gödningsmedel, bekämpningsmedel och arbetskraft tvingas de skuldsätta sig. På grund av diskriminerande regelverk har de som inte själva äger marken de brukar ingen rätt till lån och krediter genom institutionella organ utan tvingas vända sig till privata långivare. Lånen bekostar oftast inte bara jordbruket utan används även för att täcka familjens övriga utgifter till exempel mat, hälsovård, och utbildning för barnen. De privata lånen och avtalen kring dem finns sällan nedtecknade. Ofta krävs nya lån för att betala tillbaka dom gamla och det slutar i en spiral där bönderna alltid är satta i skuld.
De dramatiska siffrorna över antalet bönder som begår självmord är ett resultat av den djupa krisen i den inhemska jordbrukssektorn. Den indiska regeringen har hittills visat sig oförmögna och ovilliga att hantera situationen. De statliga insatserna har endast fokuserat på att lösa det akuta problemet med djup skuldsättning- och inte de strukturella problemen. 2008 infördes de statliga programmen ”the Agricultural Debt Waiver” och ” Debt Relif Scheme” i alla stater. Men programmen har inte visat sig framgångsrika, framför allt inte bland de mest sårbara grupperna, kvinnor och de bönder som inte äger egen mark. Mest kritiserat är att programmen endast är riktade för ersättning till lån som tagits via banker. Vilket lämnar alla de som inte har rätt att ta lån via institutionerna utan ersättning. Och även i de fall där bönderna tagit ”rätt” lån var ersättningen endast på 25 % av skulden för alla med mer än 2 hektar land. Vilket lämnade majoriteten av de små till medelstora bönderna med fortsatt stora skulder.
Skuldsättningen är dock en del av vardagen för landets bönder. Det är en realitet de allra flesta måste förhålla sig till. De måste låna för att ha råd att bruka jorden, sen sälja skörden för att ha råd att betala tillbaka, sen låna igen osv. De flesta bönder går runt, men det är alltid på gränsen. De har mat, kläder, barnen i skolan och råd med de allra nödvändigaste. Det är en osäker tillvaro, det räcker med att en skörd slår fel, till exempel om monsunregnet inte kommer i tid, om man samtidigt har en dotter som ska gifta sig, eller om en ko dör. Om det händer igen året därpå, och sen igen året efter det, det är då när skuldberget vuxit bortom all rimlig chans att betala tillbaka och hoppet om att kunna fortsätta försörja familjen är utom räckhåll, när det inte verkar finnas någon utväg som dessa bönder väljer att ta sitt liv.
Effekterna för familjen som är kvar utan mannen i hushållet befinner sig i en extremt utsatt situation. Både ekonomiskt och socialt. Som kvinna har du än mindre chans att få ekonomin att gå ihop. Effekterna är inte helt kartlagda men, men kan resultera i många allvarliga problem för de anhöriga. Familjen står kvar att möta samma problem som tidigare men utan en make eller pappa. Det finns fortfarande lån, de måste fortfarande försörja sig, samma problematik med odling och mark kvarstår, de måste fortsätta bekosta barnens utbildning, samt bekosta döttrars giftermål. Situationen är komplex och det är många faktorer som påverkar, men att bondesjälvmorden är ett stort problem står klart.