FN-konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor, eller Kvinnokonventionen som den ibland kallas (Convention on the Elimination of All forms of Discrimination Against Women, CEDAW) antogs av FN 1979 och trädde i kraft två år senare.
Konventionen adresserar våld mot kvinnor, trafficking, tvångs- och barnäktenskap, samt fastslår rätten till utbildning, rösträtt, äganderätt, arvsrätt, rätten till arbete och eget företagande samt rätten till hälso- och sjukvård. Sedan år 2000 finns ett tilläggsprotokoll till konventionen som innebär klagandemöjlighet för individer som fått sina rättigheter kränkta och som trots försök att få upprättelse i hemlandet inte fått det.
Särskilda rättigheter för kvinnor på landsbygden
I framtagandet av konventionen såg man det nödvändigt att särskilt stärka kvinnor på landsbygdens då de har en nyckelroll i familjeförsörjningen. I en speciell artikel (artikel 14) uppmärksammar konventionen detta och uttrycker rurala kvinnors rätt till: jordbrukskrediter och lån, saluföring, lämplig teknik och likabehandling i mark och jordreformsfrågor och bosättningsprogram; utbildning och rådgivning för att öka deras tekniska effektivitet; deltagande i utvecklingsplaneringen på alla nivåer; organisera självhjälpsgrupper och kooperativ samt tillgång till lämpliga sjukvårdsinrättningar, bland annat information, rådgivning och hjälp i familjeplaneringsfrågor.
Efterlevnad
En kommitté av oberoende experter övervakar och granskar att staterna följer sina åtaganden och att de vart fjärde år avrapporterar om hur de arbetat för att respektera och främja kvinnors rättigheter i enlighet med konventionstexten. Nationell lagstiftning, praxis och policys får inte diskriminera kvinnor. I samband med inlämningen av rapporten svarar en representant från respektive stats regering på frågor från kommittén. Enskilda organisationer kan även lämna information till kommittén. Kommitténs rekommendationer och tolkningar av konventionstexten är dessvärre inte juridiskt bindande.
Undergräver konventionens syfte
Länderna som inte ratificerat konventionen är USA, Sudan, Sydsudan, Somalia, Iran samt Palau och Tonga-öarna. Dock har många länder reserverat sig för delar av konventionstexten, vilket är problematiskt och undergräver konventionens syfte, det vill säga en universell minimum-nivå för skydd mot diskriminering, våld och marginalisering och en strävan mot att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter.
Läs mer:
Konventionen om avskaffande av all diskriminering mot kvinnor (PDF, engelska)